Holmuus

Minnen, shit, ibland blir de svårt. Men man måste försöka ta de. Vill bara springa till er, men jag kan inte. Ni finns inte kvar. De gör ont. Så jävla ont. Vill bara Känna den där kramen, känna eran värme. Vill kunna höra eran vackra röst, era tröstande ord som ni talar ut så fint. Hatar att sakna något jag aldrig mer kommer att få träffa, aldrig mer få kolla in i ögonen och le. Känna hur ni verkligen älskade mig, sån kärlek kommer jag aldrig mer få känna. Var bara ni som kunde ge mig de. Folk säger att de blir lättare med åren, men de är inte sant, man tänker inte på de lika mycket men när man väl gör de gör de bara ondare och ondare varje gång man tänker tillbaka på alla dessa minnen. Min lycka försvann med er. Jag älskar er som jag aldrig kan älska någon annan. Allt jag vill är att ha er vid min sida, i min närhet. Skulle kunna vara 4 år om och om igen bara du sitter bredvid mig och läser en godnatt saga och sedan ger mig en kram och orden " vi ses imorgon". Ni var så vackra, när ni log och skrattade. Skriver till alla dom jag förlorat i livet. Men dom två jag saknar varje dag är min farmor och farfar. Dom betydde så mycket för mig. NI lärde mig vad kärlek är. tänker alltid på dom innan jag ska sova och dom första jag tänker på när jag vaknar. Har två bilder på er på väggen vid dörren. Varje gång jag ska tädna lampan, stänga dörren, öppna dörre, eller klä på mig ser jag hur som sitter där och ler. om de ändå kunde varit verklighet..


Till dig som sitter inne, de här e frihet.
Till dig som e i himelen, de här e livet.
Till tåren på kinden, de här e skriket.
Till dig som e på bilden, de här e minnet.